I dagarna har det gått femtio år sedan Sexdagarskriget och den israeliska ockupationen av Palestina inleddes. Omvärldens krav på en fredlig lösning på konflikten har hittills inte haft någon effekt. Nu växer den tredje generationen palestinier och israeler upp, födda i samhällen som på olika sätt präglats av den militära ockupationen. 10-åringar i Gaza har levt hela sitt liv under blockad och upplevt tre krig. Hoppet om fred har blivit en akut bristvara.

Där hopplösheten breder ut sig växer både radikalisering och passivisering. Det är en farlig utveckling. Vi fem svenska civilsamhällesorganisationer samarbetar med lokala aktörer som arbetar för en fredlig lösning på konflikten, ett slut på ockupationen och för respekten för mänskliga rättigheter. När politiska lösningar år efter år uteblir blir civilsamhället en allt viktigare bärare av hoppet om fred. De senaste åren har dock dessa organisationer satts under allt större press.

När nationalistiska vindar blåser starka runt om i världen skärps kraven på enighet inom nationen. Civilsamhällesaktörer som kritiserar det egna landets politik motarbetas genom såväl lagstiftning som förtal, hot och trakasserier. Uttrycken är delvis olika men mönstret detsamma: Försvar av mänskliga rättigheter har blivit ett riskfyllt och kontroversiellt arbete.

Organisationer som i Israel jobbar till försvar för de mänskliga rättigheterna utmålas i den rådande nationalistiska retoriken som anti-Israeliska eller till och med antisemitiska. Kvinnorättsförsvarare är särskilt utsatta och anklagas för att förråda nationen, ofta med smutskastningskampanjer mot deras privatliv. Med den alltmer skoningslösa officiella retoriken i Israels kamp mot det egna och det palestinska civilsamhället ser vi också en ökande mängd attacker mot civilsamhällets aktörer och en straffrihet för de som begår dessa brott. Såväl statliga företrädare som individer ur olika grupperingar kan obehindrat ägna sig åt att trakassera människorättsförsvarare.

Det här är en farlig utveckling. Därför måste alla som säger sig arbeta för ett framtida fredsavtal mellan två demokratiska stater – Israel och Palestina – stå upp för civilsamhällets rätt att verka fritt. Att civilsamhällets röster får höras är en förutsättning för att nå en lösning på konflikten. När civilsamhällets utrymme krymper snabbt måste stödet till dem stärkas.

För att Palestina ska kunna bli en självständig demokrati måste ockupationen upphöra. Men med Sveriges erkännande av Palestina som stat kommer också ökade krav. En nation som strävar efter självbestämmande har många åtaganden att leva upp till. Bland annat att garantera frihet för det civila samhället att verka, något som idag motarbetas av det palestinska styret både på Västbanken och i Gaza, till exempel genom grundlösa arresteringar av människorättsförsvarare.

Det arbete för fred och mänskliga rättigheter som görs av oberoende organisationer i Israel och Palestina står idag för det kanske enda hoppet om att en fredlig lösning på konflikten ska nås. Högljutt och kraftfullt stöd från högsta nivå i det internationella samfundet är avgörande för att skydda det viktiga och legitima arbete de utför med risk för sitt eget liv. I potten ligger inte bara möjligheterna till fred, utan också grundläggande demokratiska principer. Varje nation som aspirerar på att vara demokratisk måste tillåta att bli granskad. Inte minst av de egna medborgarna. Det är nu stödet till dem som verkar för en rättvis fred måste mobiliseras – inte om ytterligare 50 år.

Lena Ag, Generalsekreterare Kvinna till Kvinna, Bo Forsberg, Generalsekreterare Diakonia, Erik Lysén, Internationell chef Svenska kyrkan, Anders Malmstigen, Generalsekreterare Svenska missionsrådet, Ann Svensén, Generalsekreterare IM, Individuell Människohjälp