Krönika

Tryck på pausknappen

Det är en oroande utveckling att religionsfrågor politiseras och kopplas till nationalism. Har denna globala trend nu kommit till Sverige? Det verkar så. I vårt fall handlar det om en sekulär majoritet som vill begränsa religions- och övertygelsefriheten som mänsklig fri- och rättighet för alla.

I denna krönika reflekterar vår religionsfrihetsexpert Katherine Cash över den nya undersökningen från DN/IPSOS som presenteras i DN idag (22 december 2019 ) och uppmanar oss alla att tänka efter, söka kunskap och inte ta politiska beslut som baseras på rädsla.

Svenskar har starka åsikter om hur människor ska få utöva sin religion. Det visar DN/IPSOS undersökningen som publiceras idag i artikeln Religionsfriheten splittrar både partier och väljare. Åttio procent är negativa till religiösa friskolor. Sjuttio procent tycker att omskärelse av pojkar ska förbjudas. Lika många vill förbjuda huvudduk i förskolan och 62% i grundskolan. Drygt fyra av tio svenskar tycker att troende bör anpassa sin religionsutövning till majoritetens uppfattningar. Och under hösten har förslag om förbud haglat tätt i den politiska sfären.

Med andra ord är Sverige både oerhört olikt de flesta andra länder (med en i hög grad sekulär befolkning) och, sorgligt nog, ganska likt de flesta andra länder som har stora majoritetsbefolkningar. Det vill säga, det finns en utbredd syn bland majoriteten att minoriteter ska anpassa sig till majoritetens uppfattningar och kulturella normer – till majoritetens idé om det goda livet. Därifrån är det bara ett kort hopp till en outtalad uppfattning att minoriteters rätt att avvika från majoritetsnormen är en gåva, som majoriteten i sin stora nåd erbjuder, för tillfället. För i en demokrati är det väl majoriteten som bestämmer?

Det finns olika strömningar bakom ropen på förbud – de kulturkonservativa och de liberala

Kulturkonservativa värnar om en tid när ”allt var sig likt”. Längtan efter folkhemmets trygga rum är fullt förståelig i en tid där världen omkring oss förändras och uppfattas som allt mer otrygg. Men det förflutna får lätt en glans den inte förtjänar. Vi kan fråga Sveriges samer, katoliker, judar, ateister och muslimer ifall dåtidens förhållningssätt till religion var så önskvärt. Det är inte länge sedan katoliker behandlades som en samhällsfara, genom förbjudet för katoliker att ingå i regeringen, eller på en mer vardaglig plan, att vara lärare eller sjuksköterskor – förbud som gällde fram till 1951. Någon fin historia i religionsfrihetsfrågor har inte Sverige.

Oavsett hur verklig dåtidens glans var är otrygghet och rädsla inte känslor att förminska. Problemet är att om stora frågor hanteras med enkla budskap om lätta lösningar kring symbolfrågor, frågor som inte kräver någon förändring av majoriteten – religiösa friskolor, slöjor, handskakning, bön på betald arbetstid osv. Med det menar jag varken att det inte finns saker att diskutera angående dessa frågor, eller att människors upplevda otrygghet när det religiösa landskapet förändras inte spelar roll. Men istället för lagförslag och tidningsrubriker behöver nya och gamla svenskar bygga relationer – med religions- och övertygelsefriheten som en given grund.

Den andra strömningen bakom lagförslagen består av ’liberala’ krafter som värnar om förbud för vissa former av religionsutövning för att skydda människor från religiöst tvång. Självklart finns det problem med tvång även i Sverige. Tvång i frågor om religion är förbjuden enligt Europakonventionens Artikel 9, så frågan är inte om människor ska skyddas från tvång utan hur skyddet ska se ut. Det verkar för mig bakvänt att, till exempel, befria människor från att tvingas bära slöja genom att tvinga alla som frivilligt bär den ta av den. Det är att byta minoritetsnormens religiösa tvång för majoritetsnormens sekulära tvång. Mer nyanserade verktyg behövs för att identifiera och möta tvång.

Därför finns de mänskliga rättigheterna och religions- och övertygelsefriheten som en av grundbultarna

Det finns en anledning till att vi har mänskliga rättigheter och till att religions- och övertygelsefriheten är en oumbärlig grundbult i dem. Den anledningen möter jag dagligen i mitt arbete: bristen på mänskliga rättigheter, inklusive religionsfriheten, orsakar mänskligt lidande. Ofta går vägen till lidandet sakta, sakta framåt på ett plan som sluttar mer och mer. I motsats till det Christer Sturmark påstår i DN-reportaget, är religions- och övertygelsefriheten tydligt definierad i Europakonventionen. Den täcks inte av yttrandefriheten och associationsfriheten. Alla tre behövs för ett fullgott skydd mot det sluttande planet.

Enligt FN konventionerna och Europakonventionens Artikel 9 har var och en rätten till tanke-, samvets-, religions- och övertygelsefriheten. Rättigheten skyddar varje sekulär och religiös människas rätt att:

  • själv bestämma vad man tycker, tänker och tror,
  • att uttrycka det man tror (religiöst eller sekulärt) både ensam och tillsammans med andra, både privat och i det offentliga rummet och på många olika sätt (sedvänjor, ritualer, gudstjänst med mera),
  • att uppfostra de egna barnen i linje med det man tror på (religiöst eller sekulärt),
  • att skyddas från tvång i frågor om religion och övertygelse.

Lär dig mer om religions- och övertygelsefrihetsfrågorna på NORFORB:s hemsida

Det krångliga ligger inte så mycket i hur religions- och övertygelsefriheten definieras utan, i likhet med yttrandefrihet, hur gränsdragningar ska hanteras. Många saknar kunskap om denna rättighet och den missuppfattas och missbrukas flitigt. Därför har Svenska missionsrådet tagit initiativ till Freedom of Religion or Belief Learning Platform tillsammans med ett nätverk av kyrkor och ekumeniska organisationer i Norden (NORFORB) och många andra partners. Våra läranderesurser används av såväl professorer på Oxford University som utrikesdepartement runt om i Europa, men viktigast av allt: av människor som utsatts för brott mot denna rättighet i många världsdelar. Varje vecka träffar jag dessa människor när jag leder webbaserade utbildningar om religions- och övertygelsefrihet. Under 2019 har vi utbildat omkring 60 personer från det civila samhället i 30 olika länder i Asien, Afrika, Mellanöstern och Europa. De är kristna, muslimer, sekulära eller av annan tro. Nästan alla med erfarenhet av att vara i minoritet. Ofta hör jag samma sak: hur svårt det är att förändra majoritetens syn och förståelse av att religionsfrihet inte handlar om ”välgörenhet” utan är en ”rättighet” för alla.

Nya begränsningar i religions- och övertygelsefriheten, yttrandefriheten och associationsfriheten duggar tätt i många länder. Inom EU finns redan nog med skrämmande exempel på tillbakagång för demokratin. Är det samma tendens vi ser i Sverige nu, med religionsfriheten som första offer?

Sverige är inte immun mot krafterna som försöker rubba demokratins grund. Det är därför viktigt att den Demokratisatsningen som regeringen dragit igång förstärks med robusta förslag i enlighet med kraven i debattartikeln Hotet mot religionsfriheten måste tas på största allvar som vår generalsekreterare förde fram i GP. Vi måste fortsätta att luta oss på grundlagen och internationell rätt. Därför ska begränsningar i mänskliga rättigheter vara en sista utväg, inte det första verktyget vi tar till när vi möter komplexa problem.

Vi behöver lugna oss, trycka på pausknappen vad gäller förhastade lagförslag, tänka varsamt och agera långsamt. Rädda människor fattar dåliga beslut.