Flera svenska politiker har annonserat att de vill se ett förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer. Enligt SMR:s expert på religions- och övertygelsefrihet är ett sådant förbud högst tveksamt i relation till både svensk grundlag och internationell rätt.
”Det går inte att förbjuda täckande plagg för några och inte för andra” säger Kristina Patring som konstaterar att de principer som gäller för begränsningar kräver att alla typer av täckande plagg omfattas, även vintertid…
Söndagen den 12 oktober gick först Ebba Bush Thor, partiledare för Kristdemokraterna, ut med att hon och KD anser att det är dags att införa ett totalförbud mot Burka och Niqab i offentliga miljöer då detta strider mot svenska värderingar. Samma dag anslöt socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson genom att inte utesluta ett förbud och måndagen den 13 oktober sa även statsminister Ulf Kristersson (M) att han inte utesluter ett förbud då han anser att klädesplaggen går emot ”svenska” värderingar så som jämställdhet.
SMR:s expert på religions- och övertygelsefrihet, Kristina Patring, reder här ut begreppen kring vad som egentligen gäller enligt de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat, däribland rätten till religionsfrihet och rätten till yttrandefrihet.
Burka, niqab och hijab är tre olika klädesplagg som helt eller delvis täcker hår, ansikte och kropp på den som bär plagget. Medan burkan är heltäckande, så är ögonen synliga i en niqab och hela ansiktet i en hijab. Bärandet av plaggen räknas enligt både Europadomstolen och FN:s kommittee för mänskliga rättigheter som religiösa praktiker vilka uttrycker olika tolkningar av islam.
Enligt svensk grundlagstolkning ses religiösa uttryck (så som till exempel bärandet av burka eller niqab) av olika skäl som en del av yttrandefriheten.
Grundregeln är att staten ibland har rätt att begränsa utövandet av religiös praktik. Reglerna för när staten för göra detta hittar vi i den Internationella konventionen för medborgerliga och politiska rättigheter art 18 paragraf 3, art 19 paragraf 3 samt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna art 9 paragraf 3 och art 10 paragraf 2. Europakonventionen lägger också till att begränsningen ska vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Vi hittar också de här reglerna i både internationell och europeisk rättspraxis — det vill säga tidigare domstolsbeslut där internationella domstolar eller Europadomstolen har dömt i rättsfall som rör ifall stater bryter mot de mänskliga rättigheterna eller inte. Enligt den svenska grundlagen får heller ingen svensk lag bryta mot emot Europakonventionen (RF kap 2 § 19).
Icke-diskriminering ett grundkrav
Vad säger då reglerna? Jo, för att en begränsning av religiös praktik ska vara okej, och alltså inte utgöra en kränkning av de mänskliga rättigheterna, måste staten bevisa att begränsningen är nödvändig för att antingen skydda allmän ordning, allmän säkerhet, allmän hälsa eller andras fri- och rättigheter. Utöver detta så måste begränsningarna också vara nödvändiga, effektiva och proportionerliga för att uppnå det skydd staten vill åstadkomma. Sist men inte minst så får en begränsning inte vara diskriminerande. Ungefär samma regler gäller för yttrandefriheten även om begränsningar av yttrandefriheten också får göras för att t.ex. skydda nationell säkerhet och andras goda rykte.
Huvudpoängen här är att en stat aldrig enbart kan förbjuda muslimer från att bära vissa klädesplagg! Det vore detsamma som att diskriminera. Detta återfinns också i vår egen grundlag som innehåller en regel om att yttrandefriheten och religionsfriheten aldrig får begränsas enbart på grund av till exempel politiska religiösa eller kulturella skäl (RF kap 2 § 21). Ska man införa ett förbud mot att täcka ansiktet på offentlig plats så måste det alltså gälla alla. I praktiken skulle det i Sveriges fall betyda att ingen skulle kunna ha på sig t.ex. en balaklava, eller täcka för ansiktet med en halsduk så att bara ögonen syns under mössan på offentlig plats under vintern. Inte heller artister eller konstnärer som vill täcka ansiktet som en del av sitt konstnärliga uttryck skulle längre kunna göra det.
Det stämmer att Frankrike 2011 införde ett förbud mot heltäckande ansiktsslöjor. Detta ledde till ett rättsfall i Europadomstolen (SAS v France 2014) och två rättsfall i FNs kommitté för mänskliga rättigheter (Yaker v France 2016 och Hebbadj v Fr 2016). FNs kommitté för mänskliga rättigheter består av juridiska experter och har möjlighet att döma i enskilda fall om landet det gäller har anslutit sig till ett särskilt avtal som tillåter det.
Europadomstolen dömde att inskränkningen av religionsfriheten som förbudet utgjorde var legitim, det vill säga att staten hade rätt att förbjuda användningen. FN-kommittén dömde däremot att förbudet i båda fallen var icke-legitimt och oproportionerligt påverkade burka- och niqabbärande kvinnor i Frankrikes möjlighet att utöva sin religiösa tro.
Varför så olika domslut?
Jo, Europadomstolen har sedan länge en rättspraxis som ger ett stort tolkningsutrymme till varje nation baserat på den nationens särdrag då det rör just religionsfrihetsfall (något domstolen fått mycket kritik för från t.ex. forskare). Då det gäller flera andra rättigheter är utrymmet smalare. Frankrike har sedan länge en etablerad laïcité-princip vilken innebär att offentliga miljöer ska hållas neutrala från religiösa uttryck. I den franska förbudslagstiftningen hänvisar man inte tydligt till laïcité, snarare hävdade man att det i det franska samhället är en grundförutsättning att se varandras ansikten för att kunna leva tillsammans. Jag skulle ändå säga att man måste läsa den franska lagstiftningen i ljuset av laïcite-principen.
Det var också denna bakgrund, tillsammans med det breda tolkningsutrymme Europadomstolen ger till enskilda länder, som gjorde att domstolen (trots att den ansåg att förbudet skulle drabba berörda muslimska kvinnor oproportionerligt) landade i att godkänna begränsningen. Intressant är att Europadomstolen i sitt resonemang är mycket tydlig med att franska statens argument om att ett förbud skulle vara nödvändigt för att skydda den allmänna säkerheten var helt oväsentligt. Domstolen påpekade att både visitation och identitetskontroll av personer som bär heltäckande slöja går att genomföra respektfullt, och utan att klädesplaggen som sådana behöver förbjudas.
FN-kommittén gav inte alls Frankrike samma breda tolkningsmarginal utan sa helt enkelt att Frankrike måste ändra lagstiftningen så att den inte blir diskriminerande mot just vissa muslimska kvinnor.
Har Frankrike gjort det? Nej. Vad har lagen uppnått? Enligt vissa öppnade den mest luckorna för mer islamofobi och icke-tolerans. De kvinnor som berördes blev instängda i sina egna hem, som en konsekvens av statens beslut, och inte nödvändigtvis alltid av män.
Att införa ett icke-diskriminerande förbud mot att täcka ansiktet på offentlig plats skulle vara mycket svårt i Sverige. Vi bor trots allt i ett land med kalla vintrar och konsekvensen av ett allmänt förbud mot heltäckande ansiktsklädsel på offentlig plats skulle i praktiken innebära att både barn och vuxna runt om i Sverige förbjöds att täcka ansiktet med mössor och halsdukar. Vid riktigt kallt väder skulle ett sådant förbud snarare riskera att hota allmän hälsa än skydda den.
Det går inte att förbjuda enbart burka och niqab och samtidigt uppfylla kravet på att ett förbud ska vara icke-diskriminerande.
Att vi har artister som framträtt på offentlig plats och i Sveriges Television med heltäckande ansiktsklädnad gör ju också att det blir svårt att argumentera för att det skulle vara något särskilt svenskt att man måste visa ansiktet för att vi ska kunna leva tillsammans. Ingen argumenterade heller att Fröken Snusk sjungande i baklava var ett så pass stort hot mot svenska värderingar att det behövde förbjudas. Hade någon gjort det så hade de troligen, med all rätt, blivit anklagade för att vilja begränsa hennes yttrandefrihet på ett olämpligt sätt.
Det går alltså inte heller att argumentera för att ett allmänt förbud skulle vara nödvändigt för att skydda andras fri- och rättigheter, snarare skulle det då inskränka dem.
Vi har i Sverige inte heller någon starkt etablerad princip av att offentliga miljöer ska vara religionsneutrala som motsvarar den franska lacïté-principen. Tvärtom skyddar svensk grundlag religiösa uttryck genom att uttryckligen förbjuda begränsningar av både religionsfriheten och yttrandefriheten enbart på grund av politiska, religiösa eller kulturella skäl. Att Frankrike vann i Europadomstolen på grund av det breda tolkningsutrymme domstolen ger till olika länder betyder alltså inte att Sverige skulle göra det. Skulle ett eventuellt svenskt förbud leda till ett rättsfall i Europadomstolen eller FN:s kommittee för mänskliga rättigheter är min bedömning att Sverige med stor sannolikhet skulle förlora ett sådant mål, av samma anledning som Frankrike förlorade målen i FN:s kommittee för mänskliga rättigheter.
Oavsett anledningen till att kvinnor bär burka eller niqab (om det är ett eget val eller ett påtvingat plagg) är det högst troligt inte ett förbud som skulle få berörda kvinnor att röra sig på offentlig plats utan heltäckande slöja. Handlar det om förtryck resulterar sådana förbud snarare i ökad isolering.
På samma sätt kommer de som bär heltäckande slöja av fri vilja också att isoleras från flertalet viktiga samhällsfunktioner i och med ett förbud, eftersom en djupt förankrad religiös övertygelse inte ändras bara för att staten lagstiftar kring klädesplagg. Väldigt få människor som bär på djupa religiösa övertygelser ändrar dem p.g.a. förbud, något som svensk frikyrkohistoria och väckelserörelse är ett mycket bra historiskt exempel på.
Vill man på riktigt göra något åt hedersförtryck eller andra destruktiva strukturer som drabbar dessa kvinnor så är det sannolikt en bättre början att skapa sammanhang där de själva tryggt kan framföra vad de vill och behöver. Att helt enkelt jobba för alla kvinnors lika värde och tillgång till sina mänskliga rättigheter.
