Många andra mänskliga rättigheter blir satta ur spel om det inte finns religions- och övertygelsefrihet, i synnerhet för kvinnor. Detta gäller i framför allt familjerätten, vilken i många länder återfinns inom religiös lagstiftning. Familjerätten har avgörande betydelse för kvinnors juridiska status, äganderätt, skiljsmässorätt och arvsrätt, i synnerhet för unga och äldre kvinnor samt för ogifta kvinnor och änkor. Det påverkar kvinnor i både majoritets- och minoritetsgrupper.

I länder med allvarliga kränkningar av religions- och övertygelsefriheten är kvinnors dubbla utsatthet för både statliga kränkningar och social fientlighet ofta mycket påtaglig, samtidigt som patriarkala strukturer innebär att kvinnors röster och berättelser sällan kommer fram.

Rättighetsperspektivet är grunden i en feministisk utrikespolitik: Att kvinnor, oavsett livsåskådning eller religion, ålder eller sexuell läggning, tillerkänns egen tanke-, samvets-, religions- och övertygelsefrihet är en grundläggande hållning i ett sådant rättighetsperspektiv. Den ofta religiöst betonade nationalismen och populismen som vi ser idag slår särskilt hårt mot samfund och trosbaserade organisationer från de religiösa minoritetsgrupperna samt ateister.

Visst har regeringen gjort vissa framsteg i integrering av religionsfriheten i sitt arbete. UD:s MR-rapporter är ett bra exempel på det, regeringens MR-skrivelse likaså och att ett särskilt sändebud mot antisemitism och islamofobi har tillsatts. Men trots det uteblir ofta religionsfriheten i den svenska utrikespolitiken. I regeringens planer för att  motverka det krympandedemokratiska utrymmet nämns inget om religions- och övertygelsefriheten och det är tyst i 2018 års handlingsplan för en feministisk utrikespolitik. Vi ser ett svagt deltagande i relaterade FN-konferenser och nu; tyst i utrikesdeklarationen.

Våra grannländer Danmark och Norge har flyttat upp religionsfriheten på den utrikespolitiska dagordningen genom att tillsätta en ambassadör för religionsfrihet. Det har haft effekt. En proaktiv utrikespolitik för religionsfrihet behöver resurser. Inrättandet av en ambassadör för mänskliga rättigheter och en jämställdhetsambassadör har gett ett rejält lyft åt prioriterade delar av den svenska utrikespolitiken. Varför inte ha en ambassadör för yttrandefrihet och religions- och övertygelsefrihet?