Kursändring för svensk utrikespolitik & bistånd

I förra veckan presenterade utrikesminister Tobias Billström årets utrikespolitiska deklaration som följdes av en riksdagsdebatt. Niklas Eklöv följde debatten för Svenska missionsrådets räkning och ger här ger sin kommentar. Denna analys läses med fördel tillsammans med den gedigna sammanfattning av utrikesdeklarationen som Concord Sverige har gjort.

Närområde före global utveckling 

Regeringen har redan tidigare aviserat att den vill se en kursändring när det gäller utrikes-, säkerhets- och biståndspolitiken. I utrikesdeklarationen framgick att det bland annat innebär att regeringen vill driva en regional politik snarare än en global politik, med Europa och närliggande regioner i fokus. Det nordiska och baltiska samarbetet ska stärkas, liksom arbetet inom EU och för dess utvidgning österut. Kriget i Ukraina och NATO-frågan fick förstås väldigt mycket utrymme både i deklarationen och den efterföljande debatten, liksom den stora jordbävningskatastrofen i Turkiet och Syrien. Att andra stora kriser som kriget i Yemen, svältkatastrofen på Afrikas horn eller konflikten i Myanmar inte togs upp signalerar också att det är närområdet som är ”viktigast”. Detta förstärks också av betoningen på handelsfrämjande som ett mycket tydligare utrikes- och biståndspolitiskt mål.  

På ett sätt är det logiskt att i kristider se till sitt eget hus och sina egna gränser. Inom riksdagen har det funnit samförstånd kring analysen att det oroliga säkerhetsläget behöver leda till kraftigt ökade försvarsanslag. Men måste vi ställa legitima behov i närområdet mot globala behov? De senaste årens kriser visar ju med önskvärd tydlighet att vår gemensamma säkerhet, välstånd och hälsa (i Sverige och närområdet) hänger oerhört mycket ihop med säkerheten, välståndet och hälsan i andra delar av världen, utanför vårt närområde. De globala målen för att minska fattigdom, hunger och orättvisor; bekämpa klimatförändringarna; främja hälsa, jämställdhet och fredliga samhällen är angelägenheter som berör oss alla oavsett var på jorden vi bor. När utvecklingen för första gången på trettio år går i negativ riktning med ökad fattigdom, hunger, ojämlikhet, borde denna omvärldsanalys leda till ett starkare fokus på global politik samt ökade anslag till det globala biståndet, snarare än minskade.  

Förändringar i biståndet utan konsekvensanalys 

Förutom att minska biståndet för att prioritera inrikespolitiska behov och ge mer till närregionen (inte minst Ukraina) vill regeringen, som man säger, ”omkalibrera biståndet”, göra det mer ”mer fokuserat, relevant, effektivt och transparent”. Utrikesdeklarationen förklarar ganska vagt vad detta innebär, men en bärande idé är att fattigdomsbekämpning framför allt sker genom handel. En annan idé är att fokusera mer på humanitär hjälp och minska långsiktigt bistånd. ”Fler matpaket och färre konferenser” som biståndsminister Johan Forssell så slagkraftigt (men onyanserat) uttryckte det när regleringsbrevet om det nedbantade biståndet presenterades den 22 december 2022. En tredje idé är att biståndet ska bli effektivare – ”göra mer för mindre pengar”.  

Att biståndet ska vara fokuserat, effektivt, relevant och transparent är inget nytt. Det är något vi som biståndsaktörer hela tiden har som ledstjärnor i vårt arbete. Självklart kan förbättringar i kvalitet och effektivitet alltid göras, men om vi ska vara ärliga tar verkligt kvalitets- och reformarbete tid, och löses inte med ”quick-fixes” som att snabbt dra ner budgetramarna för de utvecklingsaktörer som är de som ska leverera detta kvalitativa bistånd. När vi lyssnar till den utrikespolitiska debatten och pratar med de tjänstemän som fått i uppdrag att effektuera den nya politiken är det tydligt att nedskärningarna inte har genomförts utifrån en kvalitets- eller effektivitetsanalys utan utifrån en ”nedskärningsagenda”. Att göra sådana neddragningar som regeringen gjort utan gedigna konsekvensanalyser är varken effektivt, relevant eller transparent.  

När det gäller satsningen på det humanitära är det förstås bra, utifrån att FN:s appeller konstant är underfinansierade. Antalet människor som på grund av olika kriser tvingats på flykt är rekordstort, över 100 miljoner. Här måste vi alla hjälpas åt att se att det inte bara är Ukraina och de jordbävningsdrabbade som behöver stöd. Vi bevittnar just nu den värsta torrkatastrofen på 40 år på Afrikas horn, där t.ex var femte etiopier (på en befolkning av 120 miljoner) är i akut behov av livsmedelshjälp. Samtidigt får det humanitära inte ske på bekostnad av långsiktiga förebyggande utvecklingsinsatser. Om vi pratar i termer av ”mer för mindre” vet vi ju att humanitära insatser är oerhört kostsamma så att minska på förebyggande insatser, som är många gånger mer kostnadseffektiva i ett längre perspektiv, är inte heller nationalekonomiskt smart.  

Religiösa minoriteter och civilsamhällets roll 

För första gången på flera år uppmärksammas förtrycket av religiösa minoritetsgrupper i utrikesdeklarationen. Kristna och uigurer nämns specifikt, vilket är positivt. Även i den efterföljande debatten lyftes vid flera tillfällen uigurernas situation i Kina och kristnas situation, framför allt i Mellanöstern. Glädjande var att Yusuf Aydin (kd) tryckte på att Sveriges utrikespolitik i mycket högre utsträckning måste förstå och arbeta med religion- och övertygelsefrihet som en politisk prioritering. Detta är något som SMR drivit i många år så det ska vi följa upp i samtal med regeringen.  

Utrikesdeklarationen lyfter på ett förtjänstfullt sätt upp att Sverige måste fortsätta att stötta människor in Ukraina, Iran och Afghanistan som kämpar för demokrati, fred och frihet. Även positivt att lyfta fram alla svenskars starka solidaritet för Ukraina. Men den stora bristen både i utrikesdeklarationen och i den politik regeringen har slagit in på är att det saknas tydliga idéer om vilken roll civilsamhället ska spela. Trots att regeringen tydligt signalerar att stödet till civilsamhället inom biståndet ska öka, så finns det inget i den konkreta politiken som visar på det tyvärr, vilket Concord visat i en analys. Att informations- och kommunikationsanslaget skrotas, att det så kallade CSO-anslaget dras ner och att flera av de regionala och tematiska strategierna också dras ner, visar snarare på en okunskap och ovilja att lyssna på och samarbeta med civilsamhället.  

Nu när regeringens reformagenda ytterligare ska konkretiseras under våren, låt oss hoppas att regeringen tänker om lyssnar på civilsamhället så att reformerna verkligen leder till att stödet till civilsamhället ökar och att biståndet får fortsätta vara långsiktigt, kvalitativt och relevant.