Religionsfrihetsexperten om koranbränningarna och yttrandefrihet

– Rent juridiskt är detta en fråga om yttrandefrihet då religionsfriheten inte skyddar religioner, utan människor som utövar en religion eller övertygelse. I ett demokratiskt samhälle måste det finnas utrymme för att kritisera idéer och juridiskt sett kan sådan kritik inkludera brännandet av koraner eller andra heliga skrifter. Varken den internationella eller den svenska lagstiftningen kring yttrande- och religionsfrihet tar hänsyn till innehållet i den skrift som bränns. Däremot skulle sammanhanget och avsikten bakom en handling såsom koranbränningar eventuellt kunna innebära hatpropaganda. I den svenska lagstiftningen kring hets mot folkgrupp finns rättspraxis som innebär att sammanhang och uppsåt ska tas i beaktande i en juridisk bedömning. 

– Definitionen av yttrandefrihet är i praktiken väldigt bred och innefattar vad vi säger, skriver, illustrerar eller väljer att klä oss i. I begreppet ingår också handlingar vi utför. Precis som med religionsfriheten skyddar inte heller yttrandefriheten människors känslomässiga upplevelser. Därför ingår brännande av böcker, inklusive heliga sådana, i yttrandefriheten.

– Enligt Europakonventionen är godtagbara begränsningar av yttrandefriheten de som skyddar den allmänna ordningen, människors hälsa, moralen och nationens säkerhet. Samtidigt får inte dessa begränsningar vara diskriminerande, vilket i praktiken innebär att det inte går att förbjuda brännandet av enbart en grupps religiösa skrifter. Begränsningar får enligt svensk grundlag aldrig utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen, inte heller göras enbart på grund av religiösa skäl. En lag som skulle förbjuda brännandet av koraner skulle därför strida mot den svenska grundlagen. 

– Hot eller missaktning med anspelning på trosbekännelser är redan en komponent som finns i lagen om hets mot folkgrupp. Tidigare har vi inte haft tydliga domslut kring hur religion ska tolkas i förhållande till denna lagstiftning. I och med tingsrätten i Linköpings dom den 12 oktober i år har vi nu ett tydligt domslut kring hur hot och missaktning mot en religiös grupp kan skiljas från kritik mot själva religionen. Fallet rör kapandet och spridandet av en film där b.la koranen och bacon bränns, till musik starkt sammanknippad med attacker mot muslimer, för att sedan placeras utanför den lokala moskén. Domstolen uppger att musiken tillsammans med placeringen utanför den lokala moskén gör det tydligt att filmens budskap inte bara kan anses kritisera Islam utan riktar sig direkt till gruppen muslimer. Vidare ger ordningslagen polisen en möjlighet att villkora ett demonstrationstillstånd genom att flytta den om den bedöms utgöra ett direkt hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten. Brottsbalken innehåller också redan ett förbud mot störande av gudstjänst eller andakt. 

– I Sverige har vi en lång och stolt historia av yttrandefrihet som sträcker sig tillbaka till 1700-talet och vi ser oss själva som först i världen med den. Religions- och yttrandefriheten är grundlagsstadgade rättigheter. I Sverige tolkar vi utövandet av religion som något som först och främst görs genom andra rättigheter. Religiös klädsel och predikan bedöms som tillhörande yttrandefrihet, att samlas för gudstjänst till mötesfrihet etc. Här skiljer sig den svenska grundlagsuttolkningen från internationell rätt, där allt praktiserande av religion är en tydligt skyddad del av religionsfriheten. En annan viktig skillnad är att internationell rätt är mycket tydlig med att utövandet av religiös praktik aldrig får begränsas på grund av hot mot rikets säkerhet. Yttrande-, mötes- och föreningsfriheten får däremot begränsas vid sådana situationer. I praktiken anser jag att den svenska grundlagstolkningen innebär att vi i Sverige lagstiftat oss runt det internationella förbudet mot begränsningar vid hot mot nationens säkerhet. 

– I praktiken innebär detta också att det finns väldigt lite svensk rättspraxis på det här området. Sättet grundlagen tolkas och hur det påverkar andra rättsområden innebär att det blir mycket svårt att driva ett rent religionsfrihetsfall kring religiös praktik i våra domstolar och det faktum att vi inte har någon konstitutionsdomstol innebär att grundlagen inte heller kan prövas juridiskt mot de internationella konventioner Sverige signerat. Och går det inte att driva ett rent religionsfrihetsfall i Sverige, så går det inte heller att ta ett rent svenskt religionsfrihetsfall till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna då det kräver att alla inhemska juridiska instanser har passerats. Därför blir det desto viktigare att vara vaksam på hur ny lagstiftning hanterar religiös praktik. 

– Det finns idag starka politiska krafter som på olika sätt vill förändra sättet vi ser på religion i offentligheten. En del pekar på all religion som problematisk, andra på vissa religiösa tolkningar som ett hot. Med en sådan utveckling skulle den grundlagstolkning vi nu har, där begränsningar av yttrandefriheten automatiskt också begränsar religiösa uttryck, kunna innebära att den religiösa grupp som anses utgöra ett hot förbjuds att yttra sig fritt och självständigt kring sin egen tro och lära. Lägger man på kravet på ickediskriminering skulle det i sin tur kunna innebära en situation där alla religiösa yttranden ska granskas utifrån i vilken mån de utgör ett hot mot nationens säkerhet. Detta kan låta absurt och väldigt långsökt, men på internationell nivå finns flera exempel på hur religiösa minoriteter, från alla religioner, vägras rätten att fritt och självständigt få utöva och uttrycka sin tro på grund av att nationella säkerhetstjänster och regimer har klassat dem som nationella hot.  

– Många debattörer är omedvetna om hur svensk grundlagstolkning skiljer sig från internationell rätt vad gäller religionsfriheten. De ser därför inte att begränsningar av yttrandefriheten kan få oväntade konsekvenser. En ytterligare problematik är att röster nu höjs för att begränsa yttrandefriheten på grund vår NATO-ansökan och rikets säkerhet. Det vill säga en begränsningsgrund som enligt internationell rätt inte får gälla för religiös praktik. Här behöver vi vara uppmärksamma på vilka begränsningar som föreslås och vilka konsekvenser de kan få för vår rättighet att uttrycka religiösa eller icke-religiösa övertygelser. Den typen av vaksamhet behöver vi ha inte bara i relation till kopplingar till Natofrågan utan till alla politiska utspel och lagförslag som rört begränsningar av yttrandefriheten och andra rättigheter den senaste tiden.  

– Jag får också ibland intrycket av att vi i Sverige trott att vi är så pass bra på att hantera sådana här frågor att vi nu blivit lite tagna på sängen och inte riktigt vet hur vi ska hantera de här frågorna. Mycket i debatten pekar på att vi inte är vana vid att ta in den vägledning som t.ex. FN erbjuder kring lagstiftning i gränslandet mellan yttrandefrihet och hatpropaganda såsom t.ex. Rabatplanen.  

– Det är ett guidande dokument som FN tog fram 2013 för att hjälpa stater att avgöra var gränsen mellan yttrandefrihet och hatpropaganda går. Rabatplanen är mycket tydligmed att yttrandefriheten är grundläggande för demokrati och att tröskeln för när yttrandefriheten begränsas därmed ska hållas mycket hög. Rabatplanen innehåller sedan ett sexpunktstest som ska tillämpas på varje enskild händelse för att avgöra om ett yttrande faller under yttrandefriheten eller om det utgör hatpropaganda. Kortfattat går det ut på att uttalanden ska bedömas utifrån:  

1. Den sociopolitiska kontexten – finns det t.ex. redan motsättningar och höga nivåer av hatbrott mot vissa grupper i samhället? 
2. Avsändarens position och inflytande i samhället 
3. Avsändarens uppsåt – om uttalandet innebär direkt uppmuntran till diskriminering, hat eller våld. 
4. Uttalandes form och innehåll 
5. Dess räckvidd och offentlighet samt 
6. Sannolikheten att uttalandet kommer leda till att andra agerar på uppmaningen. 

– Här kan man ta koranbränningarna som exempel – enligt Rabatplanen spelar det roll ifall det är en händelse som sker på allmän plats utanför en moské med människor som ser på, eller om det görs av en ensam person ute på en ödslig plats. Det spelar också roll vilken spridning händelsen får i exempelvis medierna. Men också om det är tydligt att avsikten bakom handlingen, samt den faktiska konsekvensen, var att öka hotbilden mot muslimer i samhället.  

– Det är mycket bra att vi nu får detta prövat juridiskt genom domslutet från Linköpings tingsrätt som kom i oktober vad gäller ett fall från 2020 och anmälan avseende hets mot folkgrupp. Domslutet från Linköpings tingsrätt är mycket klargörande för när ett yttrande utgör hets mot folkgrupp och inte religionskritik, vilken kan rymmas inom yttrandefriheten. Lagstiftning likväl som lagförandet av brott är ett oerhört viktigt instrument i kampen mot hatbrott och hets till sådana. Men lagen är tyvärr ett trubbigt förebyggande instrument och en mer djupgående lösning handlar snarare om hur vi hanterar varandras olikheter i ett demokratiskt samhälle. Det förebyggande arbetet handlar om hur vi bevarar och bygger upp en demokratisk kultur som värnar allas rättigheter, inklusive religionsfriheten – kort sagt hur vi beter oss mot varandra.